Trygghet borde vara en självklarhet.

Jag älskar mina barn över allt annat på denna jord vilket dom flesta andra föräldrar oxå. När jag har barnen hemma och nån av dom får för sig att vakna gallskrikandes av en mardröm mitt i natten och jag lägger mig och håller om min dyrbaraste skatt för att låta henne somna om tryggt i min famn kan jag inte låta bli att tänka på hur underbart det skulle vara att vara liten igen och lita på sina föräldrar helt och hållet och tro att mamma eller pappa kan lösa alla problem i hela värdlen.
När jag ligger där och njuter av mina barns kärlek och fullständiga tillit så kan mina tankar ofrivilligt hamna hos alla dom barnen som oxå litar helt fullt ut på vuxen världen för att sen bli svikna av dom som ska skydda dom och ta hand om dom.
Jag tänker på barn som Ängla eller som Max och Saga eller som Madelen. Jag tänker även på barnen som blir svikna av sina egna föräldrar, misshandlade, mördade och våldtagna.
Jag kan inte tänka mig hur hemskt det måste kännas för ett litet barn som blir utnyttjad på något vis av dom personerna som ska skydda, älska och fostra dom.
När jag ligger där i sängen med mina änglar och tänker på alla dessa miljoner barn som inte får den kärlek dom förtjänar så känner jag att jag måste göra nånting.
Jag vill kunna hjälpa alla dom oskyldiga barnen, jag vill stoppa allt våld som förekommer mot barn, jag vill att alla barn ska må bra och känna trygghet.
Jag känner mig så oerhört hjälplös. Vad kan jag göra? Hur kan jag hjälpa?
Dessa tankar kan hålla mig vaken i flera timmar ibland och ändå kommer jag inte på en enda liten sak som lilla obetydliga jag kan göra för att stoppa denna sjuka verklighet.