Pierca bebisar?

Upptäckte här i dagarna att man tydligen fortfarande brukar pierca sina bebisar "för att ha det gjort" på vissa ställen.

Hur tänker man då?
Varför vill man frivilligt orsaka smärta på en sån liten varelse bara för ett smycke?
Varför ignorerar man sitt barns rätt att bestämma över sin egen kropp?
Varför struntar man i riskerna som en piercing medför? (nickelallergi infektioner m.m)

*För att det är fint är det vanligaste svaret, om man nu känner att man måste pimpa sin bebis med hjälp av nålar för att hon inte är tillräckligt söt annars kanske man bör söka hjälp för sin ytlighet?
*För att bebisar inte känner smärta är ett annat vanligt svar, seriöst? lever vi kvar på den tiden än? Är det inte uppenbart när ungen skriker av att få en nål i örat att det gör ont?
*Det är en "kulturgrej", inget man tänker på för alla gör så. Så nu ska vi sluta tänka och bara följa med strömmen, vi ska acceptera barnmisshandel bara för att det är accepterat i andra kulturer?
*För att barnet ska slippa komma ihåg smärtan. Ja det är ju mycket bättre att utan förvarning trycka en nål i örat på någon som man inte kan förvarna än att ett barn man kan berätta att "det här kommer göra ont" för kommer ihåg det.

Inte ett enda argument som låter riktigt rätt.
Har tittat på videoklipp på youtube (ja man visar stolt upp för andra när man misshandlar sitt barn) på bebisar runt Sindras ålder som blir genomborrade med nålen, dom gråter och försöker skydda andra örat så gott det går, föräldrarna bara skrattar och vrånghåller de stackars barnen som skriker ut sin smärta.
HUR kan man göra så mot sitt eget barn? Egoism är det enda svaret som dyker upp i mitt huvud som verkar stämma.

De bortglömda barnen i bulgarien

Såg en dokumentär på TV4+ igår kväll om "handikappade" barn som bor på en institution på lands byggden i Bulgarien
barnens handikapp kunde vara så lätta som att bara vara blinda eller autistiska, mao helt funktions dugliga i dagens samhälle. Istället för att få den vård och stimulans för att klara vardagen och leva ett drägligt liv fick dessa barn leva sina liv i fullständig missär.
barnen fick mat rena kläder och blev badade men mer än så var det inte, visst barnen fick mat men ändå var de flesta så undernärda att det såg ut som att benen skulle gå av om de försökte resa sig upp. Det fanns "sängbundna" barn där som helt enkelt fick bo i sina sängar för att det var enklast så. Många av dessa barnen fick enbart flytande föda och enbart tillräckligt mycket för att de precis skulle hållas vid liv, barnen var så svaga pga undernäring att de helt enkelt inte orkade göra någonting alls.
Livet i sängarna gjorde att deras små kroppar var förvridna och fulla med liggsår. Den enda mänskliga kontakt dessa barn hade var när vårdarna böt blöja matade eller tvättade barnen vilket hade lett till att de var så understimulerade att inte ens talet hade utvecklats, barnen kommunicerande genom att skrika, inte bara de yngsta barnen utan även tonåringarna.
De barnen som ansågs starkare och kunde äta själva fick sin mat i en stor matsal detta liknade utfodring av svälltande djur då de svaga inte hann äta sin mat för att de starkare tog deras mat när deras egna var uppäten.
Många barn blev lämnade sittandes på pottan i flera timmar då det var enklast för vårdarna.
Jag kan omöjligt skildra den misär dessa barn levde i med enbart ord utan uppmanar er som inte såg dokumentären igår att se reprisen 16/3 men förbered er på en chock.

Nu är julen slut

Snart är även hela det här året slut.
Så nu tycker jag att vi tar oss en liten tanke stund och minns det gångna året.
Året har utsetts till det internationella astronomi året, internationella naturfiberåret och Naturens år.

Lite händelser vi minns:

Id-kort för folkbokförda i Sverige
En ny typ av id-kort införs för folkbokförda i Sverige. Id-korten utfärdas av Skatteverket och kan sökas av dem som har fyllt 13 år.

Norge tillåter samkönade äktenskap

USA får sin första icke vita president

Josef Fritzl döms till livstid

Italien och Danmark har fått varsin ny prins

Aarne Arvonen avled

De sista brittiska soldaterna lämnar Irak

Hon försökte igen!!

Ytterligare ett mordförsök från Ginas håll exakt samma tillvägagångs sätt som förra gången, denna gång kom det dock ingen bil så även denna kamphunds attack gick bra

Julstök

Igår hade vi julstäd hemma, Sinna fick i uppdrag att städa sitt och Sagas rum med de vanliga protesterna om att det inte är hon som stökar ner där inne. När jag sa till henne att hon nu har chans bevisa det genom att hålla rent hela veckan när Saga är borta å gick det plötsligt jätte fort att få det rent och fint där inne. (fortfarande rent efter ett dygn så hon kanske har en poäng i att det är lillasyster som står för det mesta stöket).
Efter städningen blev det pepparkaksbak som var väldigt uppskattat av Sinna. Efter en dag full med städning o bakning med det myspys framför tvn med kakor och godis som för ovanlighetens skull inte blev uppätet..
Nej nu måste jag ta dag i dagens lunch så resten av gårdagen får förbli ett mysterium för er

Jag blev nästan dödad av en kamphund!

Igår var jag och syster ut på promenad med hundarna. Efter en stunds promenad så kom det en bil åkande mot oss så jag gick upp mot vägkanten in i en snövall, då händer det, jag står där och väntar på att bilen ska åka förbi och hör hur den fullvuxna amstaffen smyger upp bakom mig.
Precis när bilen ska åka förbi känner jag hundens huvud mot mina ben som trycker ut mig mot vägen. Hon försökte knuffa ner mig under bilen!
Jag klarade mig utan skador då jag lyckades hålla mig på fötterna trots Ginas försök att knuffa ut mig i vägen. Resten av promenaden gick hur bra som helst utan ytterligare mordförsök från systers hund.

Vad ska man göra?

Min dotter berättade i morse för mig att en gubbe i vit volvo försökt locka med sig två små flickor häromdagen.
Ska man behöva följa med barnen överallt och titta misstänksamt på alla vuxna som är i närheten?
Ska man låsa in barnen så att man vet vart man har dom hela tiden?
Spelar det någon roll hur mycket man försöker förklara för barnen att det finns ingen kattunge, hundvalp eller bortsprunget barn? Har dom det i åtanke när det väl kommer en "snäll tant eller farbror" som ber om hjälp? Eller kommer dom följa med ändå fyllda av empati för det påhittade bortsprungna djuret/barnet?
Om barnen har lyssnat på alla varningar och inte följer med frivilligt så finns ändå risken att dom tas med våld in i bilen/bussen/skjulet.
Att man som förälder ska behöva oroa sig för att aldrig mer få se sitt barn eller få hem ett barn som är skadat för livet så fort dom försvinner utom synhåll är en bister verklighet.
Risken att någonting händer är liten men om någonting händer är det ödesdigert.