överklass Saga

Saga verkar tro att hon är född i en värld där alla har körkort och fri tillgång till bil, hennes far kommer hit på besök idag och hon tyckte att det var ytterst pinsamt att han skulle ta tåget hit.
Först hånskrattade hon åt sin stackars pappa när han berättade att han skulle ta tåget för han har gett bort bilen, sen bestämde hon sig för att försköna sanningen lite för sin moster och påstod att han skulle promenera 20 mil för att komma hit.
Idag fick hon erfara att bilar kanske inte är så bra alla gånger iaf när hon fick se hur moster parkerade bilen i lervälling och inte kunde komma bort utan bogsering "mosters bil mår inge bra".

Sinna är på en välförtjänt semester med morfar och hans fru uppe i norrland. Det är så tomt o tråkigt här hemma utan henne men nu har hon varit borta sen sin födelsedag i söndags så hon borde ju komma hem snart. Mammas lilla ängel.
Saga är föresten skit arg för att hon inte fick följa med till "sjusjasjö" som hon säger, hon har inte den blekaste aning om vad det är eller vart de ligger bara att syrran är där så då måste ju hon oxå vara där.

Sympati hypokondriker

Finns det inte ett ord för de? När man tror att alla i ens närhet är dödsjuka hela tiden.
Sagas pappa är sjuk, så nu har jag setat o oroat mig för hur man ska förklara för ett litet barn vad som hänt om det värsta skulle hända, vilket det naturligtvis inte gör (tvungen att skriva de för att lugna ner mig själv :P).
Efter flera dagars funderande på de så börjar Sinna insjukna i nån mystiskt sjukdom, googlade lite på hennes symptom o det första som kom upp var pesten, visserligen var det bara feber som stämde in på den diagnosen men inte fick jag mindre panik för de.
Nu har mitt stackars barn legat sjuk i fem timmar o jag har hunnit ta tempen, ta pulsen, kurera med alvedon, ringt hälsosjukvårds upplysningen samt googlat på alla hemska sjukdommar jag kan komma på.
Inget har lugnat ner min sympati hypokondri istället sitter jag o tycker synd om henne som måste vara sjuk på sin födelsedag (11 dagar kvar).
Paniken växer o jag känner att jag måste hitta en diagnos till henne för att få henne att må bra igen.
Nu lider ju inte hon lika mycket som jag inbillar mig att hon gör o hon är säkert frisk imorgon.
Nu sitter Saga o säger att hon oxå har ont i huvudet, säkert en epedemi på gång här hemma.

Plötsligt händer det!

Ända sen vi fick hem Simson har vi arbetat med att få bort hans eviga skällande när det är någon vid dörren. Vi har varit nära att ge upp o helt enkelt köpa ett antiskall halsband åt honom.
Nu förstör jag säkert framsteget genom att berätta om det men det kändes som en triss-lott reklam idag när det plingade på dörren o hunden viftar på svansen o sätter sig tyst och stilla i hallen.
Bara att hålla tummarna för att det håller i sig